Utan mim stannar Sverige!

Den borgerliga alliansens marknadsstyrda kulturpolitik hotar många för samhället viktiga konstformer, i synnerhet den fysiska teatern. Få konstnärliga uttryck är så politiskt laddade som mim. Ändå är det sällan som en mimare öppet diskuterar politiska sakfrågor. Som företrädare för mimartister över hela Sverige vill jag ta tillfället i akt och höja min röst, bildligt talat, för att slå vakt om den fysiska teaterns plats i samhället.

Mimandet är som konst- och kommunikationsform äldre än språket självt. Som världens äldsta yrke är det tätt sammanflätat med vår civilisations innersta väsen och följderna av en förlust av den fysiska teatern kommer att bli katastrofala för hela samhället. Därför är det beklämmande att se hur tanklöst regeringen behandlat oss mimare i 2008 års kulturbudget. Vi har begärt 16 miljoner kronor för att öka antalet platser på landets mimutbildningar från 40 till 320 samt ett lagstadgat minimum om 60 timmars scentid per år på svt-galor, halvtidsuppträdanden i stora sportsammanhang och kulturnätter i Sveriges tre största städer. Denna sakliga framställning har, mot bättre vetande, kastats åt sidan av våra makthavare.

“Historien har ej ännu sett det skeende som inte kan gestaltas av mimaren”, skrev August Strindberg i sin dagbok 1903 - viktiga ord av en stor författare som är lika sanna idag. I Göteborg arbetar nu en grupp mimare med att gestalta World Trade Center-tragedin. Endast en mimare kan till publiken förmedla känslan av att vara instängd i en låda, utforska dess väggar och tak metodiskt med handflatorna och sedan forma ansiktet till ett tyst skrik med händerna på kinderna när lådan rasar ihop. Endast en mimare kan dö i en osynlig låda.

Den fysiska berättartraditionen talar till alla människor på ett grundläggande plan och vi mimare svarar inte för följderna om svenska folket nekas mim, för den kulturella katastrof som obevekligt kommer att följa. Endast mimare kan blottlägga samhällets osynliga begränsningar, väggar och tak samt visa på de lika osynliga luckorna genom vilka vi alla kan nå en bättre morgondag.

Ett av alla de viktiga projekt som nekades ekonomiskt stöd i kulturbudgeten var det nystartade Om detta må ni mima, där Auschwitz hänsynslösa vardag gestaltas av en grupp mycket duktiga mimare. Vem, om inte en mimare, kan förmedla känslan av att vara instängd i en låda, utforska dess väggar och tak metodiskt med handflatorna och sedan forma ansiktet till ett tyst skrik med händerna på kinderna när folkmordet skördar ännu ett offer? Vem ska ta på sig ansvaret att berätta för nästa generation om förintelsens fasor om inte vi mimare får resurserna vi behöver?

Från och med onsdag den nittonde mars kommer samtliga Sveriges mimare att gå ut i strejk, en strejk som kommer att hålla i sig tills regeringen lägger om sin kulturbudget för att tillmötesgå våra högst rimliga krav. Från och med onsdag kommer Sverige att stå utan den mångsidiga och för samhället så livsnödvändiga fysiska teatern. Utan mim stannar Sverige, fruset i ett ögonblick, fast i en osynlig låda.

Marcel Dahlbäck, mimare och medmänniska